Vi körde till Ystad idag, jag och husse, för att gå på loppisar. Med oss hade vi Dante och Ior. Det var debut för Dante, i en stad så där. Han uppförde sig jättebra! Likadant med Ior, så klart.

Som vanligt när vi är någonstans så träffar vi på folk som husse känner. Till exempel träffade vi en före detta arbetskamrat till husse vid torget. Hon hade bott här ute, vid Önnarp tidigare. Nu bor hon i Ystad. Vi pratade länge med henne, hundarna tyckte om henne också, himla trevlig människa!

Längre ner på gågatan träffade vi ett par, som husse också känt länge. Också dom, jättetrevliga.

Och så träffade vi en ung kvinna, rullstolsbunden, med något mentalt handikapp. Hon sträckte sig efter hundarna när vi möttes, så vi stannade och frågade om hon ville klappa dom. Så glad hon blev! Hon klappade båda killarna, fick ge dom godisbitar och hon var så exalterad över mötet. Båda killarna blev som förbytta när dom umgicks med henne, lugna och fina. Jag fick hjärtat i halsgropen när jag ser hur hon knackar Dante i pannan och på nosryggen med ett pekfinger. Han kan mycket väl naffsa till på lek men nej, han bara stod stilla och såg ut som om han njöt. Höjdpunkten för den unga kvinnan var när Ior hoppade upp och satte framtassarna i hennes knä. Hon skrek till av lycka! Det kändes som om vi verkligen höjde hennes dag ett par snäpp. Med sig hade hon 2 unga killar, så jättegulliga! Dom kändes som om dom verkligen hade rätt arbete.

När vi var nästan framme vid bilen, i Rådhusparken, träffade vi på en kvinna. Hon tyckte om hundarna och bad att få hålla Iors koppel, eftersom hon tyckte att han verkade blyg. Visst, det kan väl vara bra träning, så länge hon håller sig i närheten tänkte vi. Aldrig mer! Genast skulle hon börja "dressera" honom och sa åt honom att sitta. Jag sa till henne att han kan inte sitt och ska inte lära sig det just nu heller. Chockad tittade hon på mig - VARFÖR? Nej, sa jag, för han har ingen nytta av att kunna det. Hon hävdade att alla hundar har nytta av det och även vi som hundägare. Nej, sa jag igen, det där kommer du ingenstans med. Du kan INTE övertyga mig. Hon fick något slags tuppjuck och blev helt märklig och betedde sig som värsta översittaren. Hon upprepade sina kommentarer om och om igen och jag svarade likadant hela tiden. En hund har ingen nytta av detta, om det inte finns något särskilt syfte med det. Detta enligt vad jag, som hundens ägare, tycker. Vad andra tycker får stå för dom. Men jag vill inte tvingas på något. Dessutom måste man ha hemskt mycket fler bra argument om man ska få mig att ändra mig. Jag kan visst ändra mig, men då ska man bevisa att jag har fel. Hennes argument höll absolut inte. Enligt henne ska hunden kunna sitt i uppfostringssyfte, men för mig är sitt bara ett onödigt kommando i ett sådant läge. Jag försökte få henne att sluta argumentera genom att säga att vi kan vara överens om att inte vara överens. NEJ! Det gick hon inte med på. Detta var en fruktansvärt påstridig människa som jag verkligen tyckte hemskt illa om. Hade hon fortsatt lite till, så hade jag frågat var hon hade fått sin utbildning (inbillning) ifrån, men det hann jag aldrig. Hon larvade iväg med sin lilla hund. Husse hade under tiden stått tyst och lyssnat. Vi kom fram till att hon måste ha fått i sig någon främmande substans som gjorde henne på detta viset. Måtte jag ALDRIG träffa henne igen!