Får små rapporter från Tipi i hennes nya hem. Även något foto då och då. Delar med mig av ett:

Yakki börjar närma sig höglöp och Dante har börjat jollra och yla. Pojkvaskern...

Nu har jag fattat beslutet efter samråd med husse - vi uteblir från helgens utställning.

Morgonen började med att jag inte kunde ta mig ur sängen själv, ryggen låst sig. Tur husse var hemma...

Körde husse till Skurup, för han skulle jobba några timmar. Ont i ryggen fortfarande, gick som en zombie. Mötte Mari med hundflock på gågatan, kul att träffa Tipis dotter Svea! Mari skällde lite på mig, med all rätt. Har jag ont, så ska jag inte förta mig. Men det kommer jag alltid att göra. Sedan känns det så klart bra att någon bryr sig så mycket att den skäller på mig, hur konstigt det än låter.

Köpte en underbart god baguett med kyckling på Patisseriehuset 5, skulle kunna äta en om dagen...

Höll på att svimma av smärta när jag satte mig i bilen för att köra hem. Bettans husse kunde köra husse hem, så jag slapp köra på några timmar.

Inte fått mycket gjort, men funderar över hur jag ska klara av helgens utställning. Och att göra iordning 3 hundar. Med husses hjälp visserligen. Men med mitt kontrollbehov så vet jag hur det går.

Körde husse till Svedala så han kunde ta bussen till jobbet i Lomma. Han kommer hem imorgon förmiddag igen.

Nu är hundarna ute, jag sitter vid datorn och lyssnar på musik.

Music Soothes The Savage Beast...

Känner mig fortfarande låg och till besvär. Hela kroppen är som en enda knut, allt gör ont. Och då ska jag ju bråka lite extra med min kropp och bevisa för den att jag inte ALLS har ont. Och så får jag ännu mer ont, allt detta i en oändlig loop. Skulle behöva semester från mig själv. Går det?

Återigen känner jag att jag är tvungen att be om ursäkt för att jag är sjuk. Jag gör upp planer, men försöker få folk att förstå att jag ibland kanske måste avboka i sista minuten. 

Det var meningen att jag skulle möta 2 personer, vi hade några planer. Jag får veta att dom ska åka snart och jag smsar ok till svar. Men jag skrev att jag inte var i skick. Fick inget svar. Försökte ringa, men inget svar. Nästa sms jag får r att dom skulle vara i Svedala en halvtimme tidigare än planerat. 

Jag har en hel del som måste göras innan jag kör hemifrån. Det mesta med hundarna. Och att då plötsligt tappa 30 minuter sådär bara, funkar inte. Detta gjorde att värken blev som galen av stressen. 

Men jag var tvungen att möta upp dom i alla fall och köra dom till Skurup. Men resten av planerna gick åt skogen för mig. Hoppas dom hade roligt i alla fall...

Nu ligger jag nerbäddad en stund, tagit en värktablett. Sedan är det dags att umgås med hundarna. Dom ställer inga krav, dom accepterar mig för den jag är, trots värk och elände. Bara att umgås med dom lyfter mig. 

Ibland känner jag att jag bara vill krypa undan någonstans med hundarna, någonstans där ingen kommer åt mig, där ingen kan ta mig för given.

Arg blir jag på mig själv för att jag tillåter detta att ske. 

Blääää, förlåt för ett gnälligt inlägg, men så är det just i detta nu. 

Blev hembjuden till bekantas grannar. Dom har haft problem med påhälsningar av "spöken". Jätteintrressant! Dom fick inte berätta något för mig innan jag var klar. Fastän jag har kunnat se "spöken" sedan jag var barn, blev jag ändå överraskad att det jag sa visade sig stämma. 

Det är inte första gången jag är på ett sådant äventyr, men det var länge sedan sist. Det var däremot första gången jag var hos främmande människor.

Hade vännerna Svenne och Lotta (hihihihi) här på fika ikväll, mysigt ända fram till nu när det blev för kallt.

Dante och Vittra fick sina pälsar krafsade innan dess.

Yakki löper. Hon ska inte paras detta löpet. Tycker det är lite kort efter 6-packet som föddes i december. Hon får allt vänta till nästa löp. Hane är till 99% bestämd.