Det som hände idag var verkligen inte förenligt med mitt kontrollbehov. Hade varit och handlat tillsammans med Bettans husse. Backar ut från parkeringsplatsen, någon milimeter för långt. Där tog det emot och bakrutan krossades med en jäkla smäll. Jag bröt ihop! På riktigt alltså... Klarade inte av att köra därifrån, utan det fick sällskapet göra. Det var inte långt ifrån att jag svimmade av chocken. Och ångesten för att han misslyckats så kopiöst, den kan jag inte ens beskriva.

Som tur var skadades ingen och inget, förutom bakrutan som nu ska bytas, så klart.

Allt flöt på med det som skulle göras efteråt. Anmälas till försäkringsbolaget, boka tid till byte av rutan, städning av bil, tejpning av bak"rutan", hjälp med transport hem efter avlämning av bil, hjälp med transport av husse som ska jobba dagen rutan ska bytas, hjälp med transport för avhämtning av bil efter rutbyte. Allt är ordnat. Bara min hjärna som ska fatta att man FÅR göra sådana misstag. För det får man inte om man är jag. Innerst inne VET jag att jag ställer alltför stora krav på mig själv, det är inte bra, men hur ändrar man på det??

Mitt i allt detta fick jag ett samtal från en så trevlig kvinna, som skulle titta på en valp efter en av mina hanar. Född på annan kennel, alltså. Vet inte ännu hur det gick, men hoppas det gick bra. Hon verkade så seriös och vetgirig, ställde alla rätta frågorna.