Lars och Rune skulle köra till utkanten av Malmö för att hämta en dörr som bortskänktes. Släp skulle hyras i Anderslöv på 24 Rental via en app. Släpet skulle sedan Lars dra med hjälp av min bil, då han inte har dragkrok på sin bil.

Jag laddade ner appen och bokade släpet. Planen var att dom skulle hämta dörren, komma hem med den, fylla släpet med skräp och köra till soptippen i Anderslöv och så lämna tillbaka släpet. Men nä...

Gubbarna körde iväg och ringer mig när dom är i Anderslöv. Jag går in på appen för att checka in, men se det gick inte. Min mobil med app behövde vara på plats. Lars kom hem, lämnade sina bilnycklar till mig och så körde vi till Anderslöv igen.

Nu gick det att öppna, men allt detta hade dragit ut på tiden, så dom skulle inte hinna till tippen. Alltså kunde jag lika gärna hänga med och hämta dörren. Lars lämnade glatt över förarsätet så han slapp köra. Ok, kan vara bra att träna på att köra med släp ibland.

Google Maps tog oss till rätt adress, men jag var tvungen att vända, det gick inte att köra runt.

Vi hittade en bra plats att fibbla med detta, nedanför en slänt, fri sikt från alla håll. Asfalterad väg var det.

Lugnt och sansat dirigerar Lars mig så jag får vända med släpet. 

Pkötsligt ser jag en kvinna längst upp på slänten, med sig har hon 2 barn. Jag har ingen aning om barns åldrar, kan inte se sådant. Troligtvis för att jag inte är intresserad. Men typ 4-5 då? Dom skulle lära sig cykla. 

Men denna mamma var inte särskilt smart eller uppmärksam, för hon höll inte koll på ungen på cykeln. 

Lars säger till mig att backa men jag svarar nej, ungjäveln!!!
Nerför slänten kommer ungen farande på cykeln, i god fart, med hjälm tack och lov. Och han smällen rätt in i kopplingen mellan bil och släp.

Lars och Rune stod ute båda två, mamman kom springande. Jag gick inte ur bilen, för då hade det blivit några illa valda ord från mig. Hade jag blivit ombedd att gå ut hade jag givetvis gjort det. Men Rune och Lars tog hand om det och mamman försvann. 

Vi vände färdigt ekipaget och jag ställde mig utmed vägkanten. Rune och Lars gick upp för att leta upp kvinnan och barnen för att se hur det gått. När dom är på väg tillbaka igen kommer den andra ungen springande, utan mamman, vind för våg. Vad är det för fel på folk??????

Nåja, vi hämtade dörren, jättefin och kör hem.

Och så ska jag då backa uppför vår uppfart. Lars ska dirigera och börjar med sitt vanliga - vrid ratten, vrid ratten. Jamen på vilket håll??? 
Till sist gav Lars upp och i samma veva kommer travtränaren som bor här i närheten; Gitte Stafström. Hon frågade om vi ville ha hjälp och jag tackade ja. Detta innebar att jag fick hålla hästen som var spänd för sulky. Stort åbäke till häst så klart. Tack och lov snäll. Men jag är rädd för stora hästar...

Gitte fixade vant upp bilen med släpet, tog sin häst och fortsatte träningen.

Lars och jag körde till Anderslöv för att lämna tillbaka släpet, Rune stannade hemma för att fixa med hundarna.

Återlämnandet skedde också det via appen. Och det skulle fotas från olika vinklar. Nåja, bara att lyda.

Jag tackade Lars för hjälpen och han körde hem till Skurup. Jag körde hem till mitt lilla hem.Där han jag slå mig ner en stund och andas innan dagens besökare kom. Dom skulle titta på Bozz, eventuellt köper dom henne med bibehållen avelsrätt.

Dom var nöjda med hur våra hundar är, vi blev verkligen lovordade över deras mentalitet. 

Samtliga hundar var framme och hälsade, till och med Dali. Han är annars väldigt sparsmakad.

Nu väntar jag bara på besked, vilket jag hoppas kommer snart. Jag berättade att jag har fler intressenter, så jag bad dom att inte fundera för länge.

Resten av dagen har gått åt till värken från helvetet, men just nu mår jag lite bättre. 

Hoppas på hyffsat väder imorgon, så det kan bli en runda till Svaneholm.

Jag och 2 hundar; Dali och Lego, besökte Svanseholm idag. Det var egentligen meningen att jag bara skulle gå en liten sväng, men vi pinnade på hela rundan.

Vi mötte många människor och många hundar. Mina 2 uppförde sig exemplariskt och jag är så stolt över dom.

Handlade lite nödvändiga saker i Skurup. 

Hem och lasta ur för att sedan åka med Lars och Rune till Beddingestrand för att äta på Amalfi. Supergott!

Hundarna har kunnat vara ute mycket idag, så skönt. Både för dom och för oss.

Fick sött foto från Ghost:

Fick fram dom här på fotominnen...

Jag lever i ett haltande förhållande. Under flera år har jag påtalat detta, förändring utlovas, men vi är snart tillbaka i samma banor igen. 

Jag har gett allt vad jag kan och lite till för att allt ska flyta på. Ansträngt mig utöver vad jag ska, med tanke på min hälsa. Det har varit skjutsande hit och dit, allt som har med det administrativa att göra, inhandling av matvaror, betalning av räkningar, huvudansvaret för hundarna. Ovanpå det var jag dessutom tvungen att vara sällskapsdam åt Rune och hans brukare han då arbetade hos. Jag var TVUNGEN att ställa upp på detta, annars blev denna personen sur och arg och det orkade inte Rune med. 

Jag har varit stöttande när han har varit sjuk, när hans mamma var dålig och gick bort, genom allt som har kommit i vägen. Inte för att jag på något sätt väntar mig en medalj, utan för att det är så man gör i min värld.

Detta har tärt enormt mycket på mig, både fysiskt och psykiskt. Jag har hamnat i en nedåtgående spiral där jag inte riktigt vet vad som väntar på botten. Helst vill jag bara försvinna. Men jag har hundarna. Hur länge finns kärleken till dom kvar?

Rune sa igår att han gör så gott han kan och ids. Inte till det yttersta som jag har varit tvungen till. Misslyckas han tycker han att det bara är att be om ursäkt och gå vidare. Så funkar det inte för mig.

Alltså haltar detta förhållandet. Jag skulle helst av allt vilja sälja detta huset, köpa en liten stuga i skogen och bo där ensam med några hundar. IFRED. Inte ha någon dödvikt att släpa runt på.

Ni är många som säger att Rune är så snäll, vad glad att du har honom. Ingen av er känner honom. Ni ser bara det glättiga han visar bland folk. Ni kan låna honom en vecka om ni vill.

Det är även 1 år sedan Daphne flyttade hem igen

För 1 år sedan idag hämtade vi tillbaka Alan, som vi fött upp. Dåvarande kenneln skulle lägga ner sheltieuppfödningen.

Rätt ner i det djupa hålet. Ingen där som hjälper mig upp. Allt skit som händer och har hänt sköljer över mig och blir en stor fucking ångestattack. 

Förlåt att det blev ett sådant här inlägg, men jag var tvungen att få det ur mig.