Det är ju inget man normalt sett blir glad över, men i detta fallet blev jag verkligen det. 

Karlos och jag gick på promenad, bara han och jag. Han gick med spänstiga steg och hög svans. Haha, jag har matte för mig själv  ! Vi gick ner till plattan och tillbaka, det fick räcka för min knäppa höft. På vägen tillbaka skulle Karlos stanna och nosa var femte meter, vilket jag inte tycker är så en promenad ska gå till. Första gången jag sa till honom var han foglig. Men sedan trotsade han mig och bara tvärnitade, tittade på mig med en utmanande blick. Jag lockade honom med mig, men han stannade strax igen.

Jag är fullkomligen överlycklig över att han trotsar mig, om än väldigt subtilt. Fast jag lät inte honom bestämma, men han var lika glad ändå. 

Har plockat fram hundpappren som ska med till veterinären på fredag. Det är dags för Zajvas besiktning, chipmärkning och vaccination. Dante ska ha sin årliga vaccination och Viking rabiesvaccineras. Vet inte riktigt varför jag ska göra den sista vaccinationen, men det är väl någon principsak...

Nästa vecka är det dags för Zajvas ögonlysning.