Dags för besök hos sjukgymnasten igen. Han verkar lite frustrerad över att jag fortfarande inte fattar hur allvarlig skadan är. 

Jag jämför mig med Vide, som fick en vridframtur på sitt ena bakben vid 9½ veckas ålder. Det åtgärdades med operation, han fick en platta precis som jag. Ihärdig sjukgymnastik, han var ohalt hela tiden. Istället för "riktiga" smärtstillande, som han blev magsjuk av, räckte det med homeopatmedel. 11 dygn efter skadan/operationen sövdes han och röntgades. Man kunde då konstatera att frakturen var perfekt läkt och han fick blli av med plattan igen.

Han har aldrig haft några som helst men av detta. Stark och vild är han.

Så klart har jag tänkt att det skulle bli typ likadant för mig också. Men näääääää..... Låååååååång vila och passivitet, urtråkigt! Sedan fick jag börja med sjukgymnastik, men har så klart tagit i för mycket och får ont som fan. 

Detta diskuterade jag med sjukgymnasten idag och han såg lite uppgiven ut. Jäkla tant som inte fattar... Han påpekade också för mig att sjukgymnastiken inte är någon tävling...

Under tiden jag blev plågad av honom gick Rune på promenad med Drobna och Ludde. Vi försöker ta med Ludde på så mycket som möjligt, med tanke på att han ju är till salu.

Duktig är han, bara bilåkningen som inte är så populär. Men det kommer väl...