För egen del är det skit med hälsan och och stödet jag får är lätt att räkna.

Värken är hemsk och gör att jag knappt har någon energi. Den energi jag har vill jag lägga på mina hundar. Med där är alltid något som jag måste ordna med, ingen annan varken kan eller vill. Det är lättare att Diana gör det.

Jag är så glad att jag har hundarna att ty mig till när idioterna blir för många.

Sedan har vi allt tjaffsande mellan uppfödare. Varör kan vi inte glädjas åt varandras framgångar och trösta när det går snett? Men nej, det ska gottas i Facebook...

Sedan är där ett ämne som jag gör mitt bästa för att hålla mig utanför, men jag vet inte hur länge det går...

Förlåt för ett bittert inlägg, men livet har kommit ikapp mig lite.