Det var Dante och Ior som fick följa med idag. Dante var lika ivrig som vanligt, skrek när han såg mig komma in på gårdsplanen med selarna i handen. Från det att han fick sele på sig för tredje gången, har han lärt sig hur han tar på den själv. Håller jag fram selen mot honom, stoppar han in huvudet, sedan upp med vänster tass och in med den i det hålet där den ska in. Så ska den knäppas, och det kan han INTE själv. Och det är allt annat än lätt att knäppa en sele när hunden som är inuti den hoppar runt och kråmar sig som en galen daggmask som fått i sig för mycket socker. 

Till sist är dom påklädda och lastade i bilen, husse hämtas och vi kör till Svaneholm. När vi är nästan framme börjar Dante gnissla och gnälla, så ivrig!

Promenaden gick som den brukar, i hög fart och med stopp för att hoppa och klättra bland stockar och stenar. 

När vi gått lite mer än halva turen, sitter en av husses bekanta och en vacker dam på en av bänkarna, så vi stannar och pratar. Vi ser då hur det kommer ett par med sin stora hund, mestadels rottweiler. Tror inte det var en ren rottweiler, den hade för smal skalle och såg lite "fel" ut. Men det kan ju ha varit ett mindre lyckat exemplar, så klart. Jag är inget fan av rottweiler sedan det som hände Troll för några år sedan. Att jag skulle låta någon av pojkarna få prata med denna hunden visade jag tydligt att det kommer inte hända. Husse höll Ior och han stod en bit ifrån stigen. Jag stod precis vid sidan om stigen, stigen var bred nog så man inte behövde låta hundarna komma i närheten av varandra. Trots detta höll jag Dante i kort koppel, nära mig. Självklart vet jag att jag gav fel signaler till Dante, men jag kan inte hjälpa det. Jag tyckte inte om hunden och ägarna tycktes ha problem med att hålla styr på den.

Trots att jag står och tydligt visar att jag inte var intresserad av kontakt, säger hundens husse - han gör ingenting. Sedan släpper han fram kräket mot Dante, hela kopplets längd. Då bestämmer jag mig för att använda mig av en lögn, vilket inte ligger riktigt för mig. Jag säger tydligt - nej, men min gör! 
Hussen skrattar till, tar åt sig kopplet och säger: kom Oscar, hunden vill inte hälsa. 

Under tiden står jag och håller om Dante, som för att hålla tillbaka honom så han inte ska attackera  . Men det hjälpte ju i alla fall! 

Jag gillar inte att ljuga om hur mina hundar är, det kan ställa till med så mycket. Men i detta läget struntar jag i det. 

Att säga att hans Oscar inte gör något, är ju inget han kan garantera. Det är levande varelser vi har att göra med.

Antag att Dante hade morrat? Eller visat tänderna? Eller rent av bitit Oscar? Dante har lite virrvarr på sina hormoner, jag vet inte var jag har honom. Och återigen, det är levande varelser. Men om Dante hade gjort något mot Oscar, vad hade Oscar gjort då? Det hade räckt att han hade tagit tag om Dantes nacke och ruskat till, så hade jag inte haft någon Dante. Dessutom hade Oscar också varit död och Oscars husse hade fått hämtas med ambulans. 

Nä, se till att hålla ordning på Era hundar, så håller jag ordning på mina.