Just idag, när jag mår så djävla sjukt dåligt av värk och allt annat elände, har så ont att jag känner mig helt tom och dum, DÅ! DÅ är hela flocken helt underbar... Alla tittar med tindrande ögon och vill bara vara nära och gulliga och kramiga och snälla och rara. 

Blev lite deppig när jag såg Cesar Millan tidigare idag. Såg inte avsnittet helt från början, men det handlade om en kvinna, som också heter Diana, som också är nedsatt i hälsan. Av vad vet jag inte. Men då sa Cesar att hunden inte såg henne som en ledare, eftersom hon är svag av vilken sjukdom det nu var. Då sjönk mitt mod och jag blev lite deppig. Kanske skulle jag inte ha hundar längre? Nu är det ju inte så jätteofta som jag känner mig som jag gör just idag, men ändå. 

Men så var hela flocken, alla 7, så underbara på sista kisserundan. Och allt känns mycket bättre. 

Jag vet att jag måste tänka på att det är olika egenskaper och förutsättningar vad gäller hundarna i hans program och mina hundar. Hundarna i hans program är i princip alla kastrerade och lever endast som familjehundar, oftast utan några gränser. Ägarna kan inte gå med sina hundar i koppel, för då äter dom upp både folk och fä och saker som rullar. 

Att jag skulle ha en flock med kastrerade hundar är ju helt ologiskt eftersom jag har (liten) uppfödning. Svårt få valpar efter en kastrerad hund. Därför får jag göra det efter mina och mina hundast förutsättningar.

Men jag KAN ta alla 7 med i bilen och åka iväg och promenera med hela flocken på en gång. Dante kan vara lite ivrig och jollrig när vi möter andra hundar, men inte så han vill knapra på dom. Jag KAN klippa klor och göra vid pälsar på dom utan att dom försöker äta upp mig (ja, Dante i bland då...). 

Så jag ska nog inte ha så dålig självkänsla ändå. Jag har en flock som för det mesta är glad och fungerar tillsammans. Dom är absolut inte stöpta i samma form, alla har sina egna personligheter och jag är noga med att dom får utvecklas till sina egna små håriga monster. Visst skulle jag börja träna lite allt möjligt med dom, men det blir väl någon gång. Dom kan det som jag kräver av dom och det är det viktigaste.

Nä, jag bestämmer mig för att jag är lyckligt lottad. Punkt. Fast nu är det någon som äter på en pappkartong i köket... Och jag som precis hade sopat upp en massa pappbitar...

Idag har Quipus Alien Life Form Dvga Atim somnat in. Hon blev lite drygt 13,5 år. Hennes pappa var Black Chaney vom Ohmtalteufel "Cree", min tyske import. Hennes mamma var Quipus Lilith Lucrezia Nu'xe Yon'de "Dunder". Flugan var född i "Cree´s" första kull.

Kvar efter "Flugan" har jag Quipus Ultravox Môhtew Atim Ohpina "Yakki" och Quipus Vittra Minos Atim Wepayowew "Vittra", båda döttrar till "Flugans" dotter Quipus Tipi Nika Suli Atim Cipay "Tipi".

Även Quipus Willow Wepayos Oyakihcikewin "Willow" och Quipus Wizzka Wepayos Ka Kisopwek "Wizzka" bär ju hennes blod vidare, då dom är döttrar till ovan nämnda "Yakki".

Sov gott, vackra dam...