Jag har i något tidigare inlägg nämnt katten Klara. Vet inte vad hon heter eller var hon hör hemma, men hon har blivit en återkommande figur här hemma. Hon erbjuder oss ofta gåvor i form av döda möss, råttor och annat i utbyte mot mat. Hon är så välkommen att stanna här, inget problem. Men idag hände något enormt förvånande.

Jag körde in en gång extra till Skurup, behövde hämta på apoteket och sedan till Dollar Store. När jag var nästan hemma ringde jag husse för att be honom komma ut och hjälpa mig bära in. När jag kliver ur bilen här hemma ser jag honom komma gående, med ficklampa i handen och katten Elvis vid sidan. Nä! Det där är ju inte Elvis! Vad är detta?
Det är vår Klara! Plötsligt har hon, efter hur lång tid som helst, bestämt sig för att vara enormt tam och kärleksfull. Vi kunde klappa och kela med henne, hon spann och pratade mjukt och fint. 

Kunde konstatera att hon inte har något halsband, inte heller någon örontatuering.

Så klart fick hon en stor portion mat i utbyte ikväll.