Inte mycket hundrelaterat idag, men måste skriva av mig.

Med jämna mellanrum bränner jag ut mig. Jag har svårt att säga nej. Detta utnyttjas så klart av mina medmänniskor.

Men på senare tid har det hänt positiva saker som har höjt mig. Valpkullarnas födslar till exempel.

Igår var jag hos min kära Malin. Inspekterade valpkullen och myste med hennes flock. Malin och jag fikade och pratade, både allvar och strunt.

På vägen hem stannade jag och köpte färdigmat. Husse och jag åt och tittade på tv.

Det som fick mitt mående att slå bakut är inget jag kan beskriva, men jag måste få kräka av mig hur jag känner.

Jag är av den åsikten att man ska inte göra saker mer komplicerade än nödvändigt. Men man får inte heller slänga sina nära och kära framför bussen så denne får ta smällen. Men så blev det, återigen. Så nu är jag nere på botten igen, hänger i nedersta steget på repstegen i det djupa hålet. Men jag släpper inte! Men hur fan ska jag orka ta mig upp igen? Bara att börja om från början...