Husse påpekade att Ior visade lite ökat intresse för Karmas bakdel, så det fick bli en extra noggrann koll. Inget blod, men svullen är hon, så löp är med största sannolikhet på gång.

Vaknade av en mardröm efter en tupplur såhär på eftermiddagen. I drömmen skulle jag köra ut från ett parkeringshus och vägen ut gick genom ett café (?). Där var stolar och bord på båda sidor, dom var i vitt trä. Jag körde sakta och försiktigt för att inte köra på någon korkade människa som satt för långt ut. Inte mitt fel dom hade gjort en så dum utfart. Så hör jag en kvinna skrika till. Jag tittar i backspegeln och ser en brunhårig kvinna, ca 35. Hon hade håret uppsatt i en hästsvans, hade en vit stickad tröja på sig. Hon står med armarna ut och ser lite förtvivlad ut. Jag hade kört ihjäl hennes prinsessbakelse...

Ett par foton till, för att hedra denna lilla dam. Fast med tanke på hur hon ser ut på det ena fotot, så var hon inte alltid så dam-lik...

Jag har i något tidigare inlägg nämnt katten Klara. Vet inte vad hon heter eller var hon hör hemma, men hon har blivit en återkommande figur här hemma. Hon erbjuder oss ofta gåvor i form av döda möss, råttor och annat i utbyte mot mat. Hon är så välkommen att stanna här, inget problem. Men idag hände något enormt förvånande.

Jag körde in en gång extra till Skurup, behövde hämta på apoteket och sedan till Dollar Store. När jag var nästan hemma ringde jag husse för att be honom komma ut och hjälpa mig bära in. När jag kliver ur bilen här hemma ser jag honom komma gående, med ficklampa i handen och katten Elvis vid sidan. Nä! Det där är ju inte Elvis! Vad är detta?
Det är vår Klara! Plötsligt har hon, efter hur lång tid som helst, bestämt sig för att vara enormt tam och kärleksfull. Vi kunde klappa och kela med henne, hon spann och pratade mjukt och fint. 

Kunde konstatera att hon inte har något halsband, inte heller någon örontatuering.

Så klart fick hon en stor portion mat i utbyte ikväll.

Just idag, när jag mår så djävla sjukt dåligt av värk och allt annat elände, har så ont att jag känner mig helt tom och dum, DÅ! DÅ är hela flocken helt underbar... Alla tittar med tindrande ögon och vill bara vara nära och gulliga och kramiga och snälla och rara. 

Blev lite deppig när jag såg Cesar Millan tidigare idag. Såg inte avsnittet helt från början, men det handlade om en kvinna, som också heter Diana, som också är nedsatt i hälsan. Av vad vet jag inte. Men då sa Cesar att hunden inte såg henne som en ledare, eftersom hon är svag av vilken sjukdom det nu var. Då sjönk mitt mod och jag blev lite deppig. Kanske skulle jag inte ha hundar längre? Nu är det ju inte så jätteofta som jag känner mig som jag gör just idag, men ändå. 

Men så var hela flocken, alla 7, så underbara på sista kisserundan. Och allt känns mycket bättre. 

Jag vet att jag måste tänka på att det är olika egenskaper och förutsättningar vad gäller hundarna i hans program och mina hundar. Hundarna i hans program är i princip alla kastrerade och lever endast som familjehundar, oftast utan några gränser. Ägarna kan inte gå med sina hundar i koppel, för då äter dom upp både folk och fä och saker som rullar. 

Att jag skulle ha en flock med kastrerade hundar är ju helt ologiskt eftersom jag har (liten) uppfödning. Svårt få valpar efter en kastrerad hund. Därför får jag göra det efter mina och mina hundast förutsättningar.

Men jag KAN ta alla 7 med i bilen och åka iväg och promenera med hela flocken på en gång. Dante kan vara lite ivrig och jollrig när vi möter andra hundar, men inte så han vill knapra på dom. Jag KAN klippa klor och göra vid pälsar på dom utan att dom försöker äta upp mig (ja, Dante i bland då...). 

Så jag ska nog inte ha så dålig självkänsla ändå. Jag har en flock som för det mesta är glad och fungerar tillsammans. Dom är absolut inte stöpta i samma form, alla har sina egna personligheter och jag är noga med att dom får utvecklas till sina egna små håriga monster. Visst skulle jag börja träna lite allt möjligt med dom, men det blir väl någon gång. Dom kan det som jag kräver av dom och det är det viktigaste.

Nä, jag bestämmer mig för att jag är lyckligt lottad. Punkt. Fast nu är det någon som äter på en pappkartong i köket... Och jag som precis hade sopat upp en massa pappbitar...

Idag har Quipus Alien Life Form Dvga Atim somnat in. Hon blev lite drygt 13,5 år. Hennes pappa var Black Chaney vom Ohmtalteufel "Cree", min tyske import. Hennes mamma var Quipus Lilith Lucrezia Nu'xe Yon'de "Dunder". Flugan var född i "Cree´s" första kull.

Kvar efter "Flugan" har jag Quipus Ultravox Môhtew Atim Ohpina "Yakki" och Quipus Vittra Minos Atim Wepayowew "Vittra", båda döttrar till "Flugans" dotter Quipus Tipi Nika Suli Atim Cipay "Tipi".

Även Quipus Willow Wepayos Oyakihcikewin "Willow" och Quipus Wizzka Wepayos Ka Kisopwek "Wizzka" bär ju hennes blod vidare, då dom är döttrar till ovan nämnda "Yakki".

Sov gott, vackra dam...

Vittra 6,3kg

Karma 3,2 kg

Viking 4,1 kg

Jag mår skrutt, så det blir inget mer skrivande idag.

Iors bebisar i Norge ska registreras och ett testikelintyg behövdes. Alltså åkte vi till Evidensia i Trelleborg idag.

Iors vikt 6,95kg

Dantes vikt 8,25kg

Båda Iors testiklar på plats. Vi passade även på att vaccinera honom, då han fyller 2 år snart.