Idag har vi vi fått satt upp staket runt gräsmattan. Husse hjälpte till, medans jag pysslade med annat. Nu ska det bara upp en grind också, så ska hundarna kunna springa därute igen.

Jag för min del gjorde vid en hund. En sheltie, så klart - Viking!

Vikings husse hade varit in till hundtrimmet i Skurup för att få honom vidgjord. Där sa dom att han var så tovig att han behövde bli rakad. ALDRIG; vrålade jag. Jag gör vid honom!

Sheltien är inte en ras som brukar bli TOVIG. Det som kan bli tovigt är den fjuniga pälsen bakom öronen. Där hade han små fnurror som var hur lätta som helst att kamma ut. 

Jag tog faktiskt trimmern och rakade runt rumpan, så det inte ska fastna skit där. Och lite på insidan av låren också, där det var lite snuskigt. Där ville jag inte bråka med honom.

Övrig päls kan kanske te sig som tovig vid fällning. Men det är underull som har släppt och som kan kammas och borstas ur. 

Viking är väluppfostrad och har varit med om detta sedan han kom till Sverige. Jag importerade honom från Tjeckien samtidigt som Malin importerade sin läckre Fritz. Vikings saga som avelshane tog abrupt slut på grund av prostatit och han lever nu ett liv som klappehund hos en vän.

I alla fall så tränar jag mina hundar från det att dom är ett par veckor. Dom hanteras mycket, läggs på rygg i mitt knä, klorna klipps, dom blir borstade. Likadant med hundar som flyttar hit från andra uppfödare. Jag börjar träna direkt. Alltså kan ingen säga att det skulle vara svårt att få Viking att acceptera hanteringen. Struntprat! 
En sheltiepäls som rakas ner är ett rent helvete att sköta när den växer ut. Och är det dessutom en kastrat, så blir det ännu värre.

Jag anser att det var av ren bekvämlighet som hundtrimmaren ville raka ner honom. SKÄMS!