Tina ringde och berättade att där var sheltiepromenad vid Torups Slott idag.

Rune och jag hade med oss Lego, Alan, Vittra, Ghost och Tea, Tina hade Harley, Kenzo och Ronja.

Vi kom fram i sista minuten, Tina var redan där. Vi hittade liksom inte vilken parkering det var vi skulle träffas på.

Tina sa ifrån att vi var på gång, men se det passade inte samlingen av sheltiefolk. Dom gick! Fast först kom en av dom och muttrade; kommer ni snart? Då satt Ghost och bajsade, vilket jag sa. Men det brydde dom sig inte om, utan försvann. Tea fick något ryck och vägrade gå i koppel. Till sist tog Rune över och det slutade med att han bar henne en bit. Sedan fick han igång henne. Då hade alla sheltiemänniskor försvunnit!

Vi bestämde oss för att inte stressa, utan gick vi 3 med våra 8 hundar totalt. Tror vi hade det lugnare så, för vi hörde dom andra sheltiesarna skälla och gapa på avstånd.

Det visade sig att gapandet stämde överens med när dom fick mötande på stigen. För efter en stund mötte vi ju samma männsikor. Med den skillnaden att våra hundar artigt gick åt sidan och lät folk passera, under lugn och ro och tystnad.

Detta upprepade sig under hela promenaden. Våra "bonnhunnar" uppförde sig exemplariskt. Det stannade till några personer som ville prata med hundarna. Ett barn i barnvagn tittade storögt och leende på alla hundar vi hade.

Lego visade upp sig från sin allra bästa sida när två flickor pratade med honom. Den ena satte sig på marken och kramade honom. Han kröp försiktigt in i hennes famn och njöt. Tänk att denna vilda tonåring kan bara ändra sig på det viset. Lego är normalt sett vild och vacker. Nu var han så mild och mjuk.

Efter promenaden fikade vi. Dom andra sheltiemänniskorna satt vid ett annat bord, men vi tyckte att vi kunde sitta för oss själva med tanke på antalet hundar. Plus att jag kanske inte hade varit så smidig om någon hade börjat tjafsa om att vi var sena eller något.

2 personer kom bort till oss och hälsade. Den ena visade sig vara en "gammal" bekant till mig som jag inte sett på kanske 15 år. Det var kul!

Vi är inte vana vid sådana här grupp-promenader. När vi går runt Svaneholm i grupp försöker vi hålla gruppen samlad och umgås med varandra, våra hundar och naturen. Detta var ingen kul upplevelse, som vi verkligen hade hoppats att det skulle vara. Ja, kul hade vi ju ändå i vår egna lilla grupp så klart. Bättre människor att vara på promenad med finns knappast  .