Återigen känner jag att jag är tvungen att be om ursäkt för att jag är sjuk. Jag gör upp planer, men försöker få folk att förstå att jag ibland kanske måste avboka i sista minuten. 

Det var meningen att jag skulle möta 2 personer, vi hade några planer. Jag får veta att dom ska åka snart och jag smsar ok till svar. Men jag skrev att jag inte var i skick. Fick inget svar. Försökte ringa, men inget svar. Nästa sms jag får r att dom skulle vara i Svedala en halvtimme tidigare än planerat. 

Jag har en hel del som måste göras innan jag kör hemifrån. Det mesta med hundarna. Och att då plötsligt tappa 30 minuter sådär bara, funkar inte. Detta gjorde att värken blev som galen av stressen. 

Men jag var tvungen att möta upp dom i alla fall och köra dom till Skurup. Men resten av planerna gick åt skogen för mig. Hoppas dom hade roligt i alla fall...

Nu ligger jag nerbäddad en stund, tagit en värktablett. Sedan är det dags att umgås med hundarna. Dom ställer inga krav, dom accepterar mig för den jag är, trots värk och elände. Bara att umgås med dom lyfter mig. 

Ibland känner jag att jag bara vill krypa undan någonstans med hundarna, någonstans där ingen kommer åt mig, där ingen kan ta mig för given.

Arg blir jag på mig själv för att jag tillåter detta att ske. 

Blääää, förlåt för ett gnälligt inlägg, men så är det just i detta nu.