Och med sig från fodervärden hade hon en lagom tjock bebismage!

Dagen för övrigt har gått åt till att grubbla. Över ekonomi, boendesituationen, val av man, ja hela middevitten liksom.

Min dröm är att bo långt ut i ingenstans med mina hundar. Jag har svårt att umgås med folk, därför bör jag nog helst leva själv.

När man sedan väljer att försöka leva med en man som varit unnkarl i hela sitt liv, gör man det inte lätt för sig. I hans hjärna låter det JAG, i min hjärna låter det VI. Hur lång är inlärningsperioden?

Det finns något han MÅSTE göra så vi vet totala summan in per månad, nu när han gått i pension. Detta har jag tjatat om i ett halvår nu. Till sist sorterade jag upp alla papper, som har med hans pensionsspar att göra, i prydliga högar. Lade dom i hans händer och sa, nu tar du tag i detta. Då fick jag okvädesord tillbaka och det hela skylldes på mig. Det här var något jag skulle ha gjort. Jag vet för fan inte ens vad ett pensionssparande är!

Vi kommer redan nu gå ner i pengar in med tanke på hans pension. Men nu får jag bestämma vad som ska dras in. För mig är räkningar och huslån på första plats. Sedan kommer hundarnas och bilens försäkring. Hundmat och kattmat är nödvändigt. Kanske drar jag ner på hundantalet, men dom är väldigt billiga i foder och försäkringen har jag dragit ner till 33%. 

Sedan får jag väl köra och handla det livsnödvändiga 2 gånger månaden.

Eller också säljer jag detta huset, hittar en liten stuga låååååååååååååångt ute någonstans och lever där med mina hundar.