Jag lever i ett haltande förhållande. Under flera år har jag påtalat detta, förändring utlovas, men vi är snart tillbaka i samma banor igen. 

Jag har gett allt vad jag kan och lite till för att allt ska flyta på. Ansträngt mig utöver vad jag ska, med tanke på min hälsa. Det har varit skjutsande hit och dit, allt som har med det administrativa att göra, inhandling av matvaror, betalning av räkningar, huvudansvaret för hundarna. Ovanpå det var jag dessutom tvungen att vara sällskapsdam åt Rune och hans brukare han då arbetade hos. Jag var TVUNGEN att ställa upp på detta, annars blev denna personen sur och arg och det orkade inte Rune med. 

Jag har varit stöttande när han har varit sjuk, när hans mamma var dålig och gick bort, genom allt som har kommit i vägen. Inte för att jag på något sätt väntar mig en medalj, utan för att det är så man gör i min värld.

Detta har tärt enormt mycket på mig, både fysiskt och psykiskt. Jag har hamnat i en nedåtgående spiral där jag inte riktigt vet vad som väntar på botten. Helst vill jag bara försvinna. Men jag har hundarna. Hur länge finns kärleken till dom kvar?

Rune sa igår att han gör så gott han kan och ids. Inte till det yttersta som jag har varit tvungen till. Misslyckas han tycker han att det bara är att be om ursäkt och gå vidare. Så funkar det inte för mig.

Alltså haltar detta förhållandet. Jag skulle helst av allt vilja sälja detta huset, köpa en liten stuga i skogen och bo där ensam med några hundar. IFRED. Inte ha någon dödvikt att släpa runt på.

Ni är många som säger att Rune är så snäll, vad glad att du har honom. Ingen av er känner honom. Ni ser bara det glättiga han visar bland folk. Ni kan låna honom en vecka om ni vill.

Det är även 1 år sedan Daphne flyttade hem igen

För 1 år sedan idag hämtade vi tillbaka Alan, som vi fött upp. Dåvarande kenneln skulle lägga ner sheltieuppfödningen.