Tidigare kände jag att det är dags för utveckling. Inte av hunderiet då, där är jag där jag vill just nu. Eller kanske inte. Några helamerikanska shelties till hade inte gjort ont. Men för övrigt.

Nej, utvecklingen jag talar om är mig personligen. Svårt att beskriva vad jag menar, men jag känner att jag inte är riktigt sann mot mig själv alltid. Sätter ofta mig själv låååååångt ner på prioriteringslistan. 

Jag vill att listan ska se ut såhär:
Jag på plats 1. Annars orkar jag inte finnas till för andra.

Plats 2 tillhör hundarna. Sorry Rune... För det är ju faktiskt så att hundarna inte KAN klara sig själva. Dom är mitt ansvar (ja, Runes också).

Plats 3 tillhör Rune

Därefter måste ju alla andra hamna. Och det får inte bli på bekostnad av mig själv, som det ofta är.

Ofta känner jag att jag inte hör hemma här liksom. Jag blir mycket ofta förvånad över hur folk uppför sig mot varandra. Respektlöst, för att sedan kräva respekt tillbaka.

Nej, nu känner jag att det här inlägget kan bli väldigt luddigt och argt, så jag låter bli.